Krönika

"som en sliskig skvallerreporter från en kvällstidning"

Jag visste inte att jag var en sån, ja du vet en sån, en sådan där som blir alldeles vek i benen när jag träffar kändisar. Varje vecka ramlar det in celebriteter här på Spiritus Mundi. Jag skulle vilja kalla dem kollegor, men hur ska jag kunna göra det när de faktiskt lever med musik och jag står vid sidlinjen och tittar på som enkel hobbyist.

Dessa människor kanske inte anser sig vara kändisar och de vill nog faktiskt inte bli sedda som några heller, men det är ändå något som skiljer. Dessa människor har ton av erfarenhet och har upplevelser som man vill veta mer om. För mig är de stora celebriteter bara av den enkla anledningen.

Man är som en sliskig skvallerreporter från en kvällstidning. Här vill man mingla och fråga på om allt mellan himmel och jord. Fast vem är jag - jag har ju trots allt inga befogenheter. När de är här så är de här av en helt annan anledning, de är ju inte här för att socialisera sig med småkids som mig.

Ack, vilken situation – en situation där man som utomstående försöker bjuda in sig själv på en fest där alla är fint uppklädda och vill prata finkultur och där är jag - naken, onykter och gormar om hur mycket jag älskar The Clash. För clash är just vad det blir.

Nåja, så illa är det kanske inte. Situationen är som den är och jag har, i och för sig, inte så mycket emot det heller. Jag får åtminstone chansen att träffa dem två gånger i veckan fram till i maj. Jag kanske ska nöja mig här i mitt harem.

Din skvallerreporter på frontlinjen
Gustav Weijden
Världsförbättrare