Krönika

Behandla mig som du själv vill bli behandlad!


En sak jag inte tänkte på när man valde mitt yrke är att jag ser allt, under tiden jag filmar men också när jag sitter och kollar igenom materialet.

Det som är mest tydligt är man ser de olika individernas personligheter. Vissa UK-elever är blyga, andra tysta, några högljuda och engagerade. Dessa är en skön mix av olika personligheter.

Men det som är lite negativt som jag inte har så svårt att se även när jag inte filmar är att några UK-elever inte tycker om att bli filmade. Okej jag förstår, det är okej att inte bli filmad men man måste förstå vad det kommer användas till.

Jag följer en röd tråd när jag filmar. Med det menar jag att jag bestämt innan jag börjat filma vad slutprodukten kommer bli nämligen en film som skildrar de aktiviteter som ungdomar från olika statsdelar gör.

Alla har sina anledningar att blänga ilsket på mig, det kanske var rädslan för att den grimasen du gjorde kommer med i filmen, eller att du ramlade och alla skrattade.
Nej nej nej! Så ond är jag inte. Allt kan mer eller mindre ändras sedan i redigeringen. Först kan jag välja att inte ta med det eller så kan jag försköna något.

Sen när slutprodukten är klar kan alla andas ut! Och då skrattar alla, och i slutändan blir jag nöjd och alla blir nöjda. Därför bör alla ta sig en funderare över hur du hade känt dig när någon blänger ilsket och skäller.
För det finns inget bättre än när man får uppskattning över det man i början fick onda blickar för.

Dino Kolenovic
Jobbig filmare